Dofter i mars

Gillar: pepparmint, tvål från märket "Nivea", kaffe, tunnelbana, nya böcker.

Ogillar: all form av rök, (cigarettrök, diverse avgaser, rök från eld, teaterrök osv.) choklad, stall, aceton, regn, pellets, popcorn.

Vi måste tala om Kony

Kony-vågen hände för typ tre dagar sedan. Så jag är lite sen. Jag har varit tyst, men lyssnat, läst, tittat. Jag har varit försiktig, helt enkelt, för trots allt bör man alltid vara försiktig med allt man häver ur sig och kritisk till andras ordspyor.

Majoriteten av de många miljoner som sett Kony 2012-filmen är överens om att det hela är väldigt berörande och välgjort. Det är berörande för att filmen fokuserar på de Utnyttjade barnen vs. de som försöker hjälpa dem. Sen nämner de en man också. Joseph Kony. Det är ett problem, för nej, orsaken till situationen i Uganda är inte en människa. Även om man gärna vill att världen ska vara okomplicerad, även om filmen förklarar situationen som väldigt okomplicerad är inte detta fallet. Det finns inte en god sida med en hjälte och en ond sida med en "bad guy". Efter min egna första reaktion (herregu' de hä måste ja dela me alla ja känner) började jag fundera. Jag hade ju trots allt ingen aning om hur situationen i Uganda egentligen såg ut. Efter att ha sett filmen vet jag inte speciellt mycket mer, egentligen. Den ger inte särskilt mycket väsentlig information, varken om Kony eller Uganda eller vad man kan göra (om man inte vill involvera sig i Invisible Children). Den har visserligen uppnått sitt syfte; jag vet vem Joseph Kony är. Men: detta kommer ju inte göra att folk får det bättre i Uganda. Stora delar av Ugandas befolkning är otroligt förtryckt (kvinnor, barn, homosexuella) och det är inte bara LRA som är problemet. De är en del i smeten, som råkat få extra mycket uppmärksamhet i media. Ugandas regering och militär värvar också barnsoldater. Om de skulle hitta Kony idag skulle de döda honom direkt. Fast Kony kan lika gärna vara död, för ingen har någon officiell legitim information om var han är. Men det spelar ingen roll när det kommer till att "rädda" Uganda, om Kony är död betyder det bara att Invisible Children har talat osanning. Oavsett det är det en bra grej att folk blir medvetna. Visst, många bryr sig inte om att ta reda på mer om Uganda/Kony/LRA/Invisible Children än att de ser filmen, men många gör det. Många vet. Många har dåligt samvete, och det är en bra grej, för även om det finns en massa mellanhänder som fifflar med pengar man donerar hit och dit brukar det oftast i alla fall bli lite över som faktiskt går till det ursprungliga syftet.

Såhär ligger det alltså till: Invisible Children fokuserar på att fånga Joseph Kony med hjälp av pengar och teknologi (=vapen). Pengar får det genom att folk engagerar sig och deltar i deras kampanj. Folk köper deras "action kit" och donerar pengar. Pengarna går till dem själva, Ungandas militär och utsatta i Uganda.

Källor: Hank Green, Hanna Fridén, Kony-videon.



Godnatt.

Was it a car or a cat I saw?

Far hävdar att ilska alltid, alltid, alltid bottnar i rädsla.

2012 är horibelt och jag vill gömma mig mer än någonsin

Finns det något gemensamt mål för hela mänskligheten?  Eller ett mål som  varje enskild individ eftersträvar? Att vara lycklig? (kanske) 

Varför finner jag att människor som anser sig vara lyckliga (vad det nu innebär för just dem) ofta är ointressanta. Vad är en lycklig människa? Vad är så åtråvärt med lycka? Alla har någon gång fått en smak av vad lycka egentligen är, tror jag (även om vi inte kände igen känslan som lycka för än efteråt), vissa mer än andra. Många påstår att lycka grundas i ständigt positivt tänkande, (att ta vara på guldögonblicken i vardagen, haha) att inte låta sig slås ner. Min far hävdar att ultimat lycka (för honom) är att ha barn. Han är övertygad om att han inte hade funnit "de där guldögonblicken" utan sina barn. 

Jag har ingen aning, eftersom jag själv varken har egna barn eller tycker om dem. Jag vet inte.

God jul. Jag tycker om dig.

Försökte, försökte, försökte verkligen vara glad (lycklig) hela julen. Kunde inte (förlåt). Det gör ingenting. Är endast en angsty streckgubbe.

Fan, det går inte att skriva något alls utan att låta som en miserabel olycklig attentionwhore. Inte min mening.

Vi tonåringar - Olga Golbaek

: meningen med make-up är nämligen att skapa en illusion av naturlighet, inte att ge en uppvisning i ofrivillig komik.

Jag håller med till en viss del, Olga. Om personen i fråga omedvetet ser rent ut sagt förskräcklig ut i sitt smink är det hela ganska tragiskt, samtidigt upplever jag att en "naturlig" sminkning är tråkig. Då kan man lika gärna strunta i sminket. Om någon sminkar sig roligt/annorlunda på ett vackert sätt känns det lite trevligare. Fast egentligen tycker jag inte särskilt mycket om smink. Alls.

Irrationell rädsla.

Är hemma och är livrädd. Rädd för alla skuggor, utrymmen under saker är värst. Någon plingade på, en flicka med kort blont hår och turkos halsduk. När jag vågade gå tillbaka och titta genom kikhålet igen (jag öppnade inte) var hon borta och det var mörkt. Min kropp darrar. Hahaha.