För att påminna mig själv om hur hemsk skolan kan vara. Det är inget att längta till.

Jag suckar

Där är du ju, jag visste väl att du skulle ge med dig, men ärligt nu, du borde inte vara arg på mig. Jag är som terapi för dig, ju. Och om jag var vacker så skulle du bara gå runt med en rosa dimma i huvudet hela dagarna.

Jag pressar fingertopparna mot tinningarna. Vad kallar du det här då?

Du har ingen dimma i huvudet.

Du har naturligtvis rätt.

Du har aldrig rätt.

Jag är sarkastisk.

Jag är den som gör att du kan använda sarkasm över huvudtaget.

Förvänta dig inte ett tack.

Du ska dyrka mig.

Jag vet.

Vi går längs en alle, lönnarna är lika grå som himmelen idag. Löven är angripna av insekter. På marken ligger ruttnande äpplen, maskarna i dem krälar njutningsfullt. Kan du känna dem kräla upp för dina vader?

Något glimmar uppe bland trädkronorna idag.

Du ser i syne.

Jag ser skolan nu.

Berätta vad du ser

En tegelbyggnad. Med skitiga glasrutor och en trasig klocka.

Ett svart hus reser sig ur mörkret, det är så högt att det försvinner bland dimman. Fönstren är som utklippta hål i fasaden, klockan ringer, åtta skärande signaler är det.

Du har en förkärlek till drama.

Det är bara i ditt huvud.

Underbart.

Jag går sakta mot skolan, benen är tunga, de skulle nästan göra vad som helst för att slippa gå just den här vägen idag.

Detta skrev jag nån förhatlig dag förra året... Hoppas innerligt på att skolan ska bli bättre till hösten.